Vänskap - 18.4.06
Sitter i tåget påväg till esbo igen. Det så fullt på tåget att folk hamnar att sitta på golven i korriorerna när det inte finns lediga platser. Och jag med min vanliga tur så fick en plats bredvid dörren till restaurangvagnen så endera hör man inget av allt ljud när dörren konstant är öppen, eller så är det så fullt i vagnen att man knappt kan röra på benen. Hemska saker. Förstår inte varför alla ska måsta dit just nu. Förstår dom inte att vagnen såklart är konstant full eftersom hela resten av tåget också är helt proppfullt? Jag tycker synd om dom som hamnar att sitta på golven. Kan tänka mig att man är sådär mysigt styv och sjuk i ”röven” sen när man kommit fram till Hesa. Nåja, alla ska ju inte dit men ändå. Tur att jag var så smart att jag köpte biljett redan i lördas.
Till helgens samtalsämnen har hört vänskapen mellan tjejer och killar. Hur det egentligen funkar och om det alls är möjligt i praktiken? Kan en tjej och en kille vara vänner utan att det finns någon slags spänning nångång mellan dem? De tjejer som jag talat med så säger att det självklart går, medan majoriteten av killarna blankt säger nej. Men börjar man tänka efter, inte bara bland egna erfarenheter utan sådär i allmänhet, så är det nog svårt att undvika det att ena av parterna nångång fattat lite mera tycke för den andra. Nu ska jag förklara hur jag uppfattat saken. När en tjej träffar en kille så det första man gör är ju nog att kolla in killen från topp till tå, det andra är att kolla honom i ögonen för att få nån sorts ”kontakt” och sen har man redan det första intrycket inpräntat i hjärnan. Sen börjar spekulationerna: ”Vad är denhär killen ute efter? Är han något att lita på? Kan han vara en potentiell kille till första platsen?” osv. För alla i denhär åldern tänker nog nångång den tanken att den vi möter kan vara den speciella, eller iaf en av de många med det lilla extra. Det är ju egentligen det som denhär delen av livet går ut på. Att hitta dendär ”rätta”. Nu säger jag inte att det är ALLT som man gör i denhär åldern, men en stor del av tiden går till det. Man kan ibland märka att man helt omedvetet låter blicken vandra lite extra när man möter nån på gatan eller på krogen. Killarna tar nog en stor del av både tiden och platsen i hjärnan när man hör till en av dom som lever singellivet i vår ålder. Men jag tror nog att detta är helt normalt. Jag tvivlar på att jag är enda som tänker eller känner såhär. Det hör ju till. Vi går alla igenom olika faser i våra liv, och till denna fas så är det bara så att det är denhär delen som hör till. Men jag kan verkligen inte heller säga att jag på något sätt klagar. Jag trivs med att vara singel och leva livet med mina vänner just nu. Det finns så mycket man missar när man bara rör sig med samma människor och på samma ställen. Det har varit ett otroligt år, framför allt de senaste månaderna. Mitt liv har ändrat radikalt, men på något sätt så behövde jag den förändringen för att verkligen fatta vad som höll på att hända med mitt liv. Det är nu jag är ung, det är nu jag har chansen att leva ut mitt liv och prova på alla de saker jag vill ha gjort före jag väljer att ta tag i mitt liv ordentligt och börja leva som det är meningen att man ska.
En annan sak som har varit på tapeten denhär helgen är det angående sina ex’ vänner. Vad som är rätt och fel? Har man varit tillsammans länge med någon så har ju nog dennes vänner också så gott som blivit ens egna vänner. Inte är man ju helt beredd att ge upp detta sen ifall det tar slut. Särskilt inte när det är speciella vänner, som man trivs mycket med. Men på samma gång så är det ju HANS vänner från början och inte MINA. Det är ju honom dom hänger varje dag och med honom dom talar med om allt. Har jag då någon rätt att ens kräva att dom ska fortsätta vara vänner med mig? Varför ska det alltid vara så att det är vännerna som hamnar i kläm i ett sådant fall. Och är vännerna sen också ett så stort ”no no” som man verkligen får det vara, eller är det bara för tabubelagt så att man helt enkelt väljer att ha det så iställlet för att tala ut om saken och laga upp enkla regler. Den universiella regeln i dethär fallet är väl att man aldrig rör en väns ex, lika som att man aldrig rör en väns syskon. Helt sjuka regler, men såna som alla vet om utan att man talar om det. Kan man inte hellre tala igenom saker innan man går och bestämmer såna saker. Ska man verkligen fortsätta på samma banor som så många andra och släppa iväg alla gemensamma vänner med att förhållanndet tar slut? Detta är så frustrerande.
Nej, nu får det nog räcka med dessa tankar för idag. Jag börjar närma mig Helsingfors och jag har en lång kväll kvar framför mig ännu före jag är hemma. Ska bli skönt att få komma hem och sova i min egen säng. Önskar bara att den sängen fanns där hemma i Pampas istället.
Over and out from Esbo.
